I gårdagens DN skrev pseudonymen Kim Kolliander (aktuell med romanen Tivoli, ännu ej i pocket) om sin anledning att skriva under pseudonym. Det var ”svår scenskräck” och en ovilja ”att bli igenkänd som något annat än en människa” som låg bakom i det här fallet, dvs en person som inte söker offentlighetens ljus. Tycker jag är helt i sin ordning och ser ingen anledning att misstänkliggöra någon som väljer att skriva under pseudonym. Säkert finns enstaka fall där man snarast vill få största möjliga uppmärksamhet och dra igång en hype, men oftast tror jag man väljer pseudonym för att man av olika anledningar inte vill gå ut med sitt riktiga namn.
Ta Hans Koppel som exempel. Om barnboksförfattaren Petter Lidbäck skrivit en roman är jag övertygad om att läsningen färgats av vetskapen att han brukar skriva för barn. Undrar om den hade recenserats? Jag hade förmodligen inte läst den alls. Nu läste jag samtliga romaner av honom: Vi i villa, Medicinen och Kungens födelsedag. Tyckte mycket om dem och var minst sagt aktiv i att gissa vem som låg bakom pseudonymen (gissade på bland andra Alex Schulman eller Fredrik Virtanen, eller på någon copywriter).
I fallet Hans Koppel gjorde förlaget till slut en grej av att avslöja pseudonymen, och då hade den ju redan fyllt sitt syfte, som jag alltså gissar var att slippa bli bedömd som barnboksförfattaren som försöker sig på att skriva vuxenroman. Att han nu skrivit spänningsromanen Kommer aldrig mer igen under samma pseudonym gör ju att hans vuxen- och barnböcker hålls isär på ett bra vis.
Eller Lars Kepler. Minns inte hur jag hörde talas om denne Lars Kepler första gången, men fick Hypnotisören direkt av förlaget som en packe lösa blad och var redan då såpass nyfiken att jag började läsa bums. Bar omkring den i en plastkasse, blandade ihop lösbladen och trasslade in mig alldeles, så läsningen tog därför oväntat lång tid. Varje morgon jag klev in på kontoret utgöt jag mig dock över hur bra språket var. Rakt och skönt, nästan krispigt i sin klarhet. Gissade förstås hejvilt och trodde från första stund på en redan etablerad författare. Första dagen gissade jag på en kvinna, nästa dag på en man, tredje dagen var jag inne på att den kunde vara skriven av en kvinna och en man. Bra va?
När Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril avslöjades ligga bakom pseudonymen blev jag själaglad eftersom jag älskade hennes debutroman, Stjärneborg. Det liksom organiska språket. Och miljöerna! Jag jublade men massmedialt blev det en hel del ilska, framförallt i kommentarerna till artiklar i ämnet. Minns att många surnade till för att det inte var Camilla Läckberg och Martin Melin som låg bakom pseudonymen (vilket är lite intressant eftersom de ju också är ett par och man för övrigt enbart gissade på enskilda författare), andras ilska verkade bero på att de trodde att det bara var för att skapa intresse man valt att skriva under pseudonym.
Själva säger Ahndorils att det var det gemensamma intresset för thrillergenren som fick dem att testa om de kunde skriva en deckare tillsammans och jag gläds med dem att fick till en sådan succé. Ser fram emot att de, var och en för sig, ska hinna skriva fler romaner, men även fler deckare i samarbete.
Andra fina författare som också skrivit böcker under pseudonym: Göran Tunström, Joyce Carol Oates, Viktoria Benediktsson, Jan Arnald, systrarna Brontë och Ruth Rendell.
/Bia