Gillian Flynn är en författare som verkar vara relativt okänd i Sverige. Det måste vi ändra på! Det finns två supersmarta och välskrivna spänningsromaner som bara väntar på alla svenska läsare som ska strömma till. Båda är helt fristående - båda är lika bra!
I debutromanen Sharp objects skickas journalisten Camille Preaker motvilligt tillbaka till sin hemstad för att skriva om ett par ouppklarade mord på småflickor. Hon får med nöd och näppe bo hos sin mor, styvfar och en yngre halvsyster som hon knappt ens känner. Den här familjen vet inte vad fredagsmys är, om man säger så. Bitvis förstår man vilken konstig miljö Camille vuxit upp i. Stenrik, men galen.
Camille försöker få ihop en läsbar story till tidningen, men har samtidigt sina egna demoner att kämpa emot. Hon är snygg och flera män dras till henne men själv har hon fullt sjå med att inte skära djupa sår i sin kropp, något hon började med som ung. Den lilla staden känns mest av allt kvalmigt osund och vimlar av uttråkade och depraverade lyxhustrur med otäckt brådmogna tonårsdöttrar. Stämningen påminner en del om Twin Peaks och jag kan inte nog rekommendera omedelbar läsning!
I Dark places är 30-åriga Libby huvudperson. Hon var bara sju år då hon lyckades fly hemmet när mamman och två av hennes systrar mördades. Delvis på grund av Libbys vittnesmål dömdes hennes storebror Ben för brottet. Hon växer upp ganska ensam och är en rätt osocial och cynisk varelse - när hon t ex hittar självhjälpsböcker hemma hos ett one night stand drar hon på stört! Jag nämner detta eftersom det säger mycket om hur hon är som person.
Ständigt pank nappar hon förstås när The kill club, ett sällskap av true crime-entusiaster, kontaktar henne för att få lite insidesinformation. Eftersom många av medlemmarna verkar tro att hennes bror är oskyldigt dömd börjar hon själv forska kring omständigheterna och allt rullas upp. Krypande, obehagligt bra!
Lite överkurs: Libby påminner mig både om Paddy Mehan (Denise Mina) och om Ruth Galloway (Elly Griffith). Det är en mycket intelligent och liksom organiskt skriven bok där stilen stämmer perfekt med innehållet. Det känns dark noir och får mig att tänka både på Tawni O’Dell och Daniel Woodrell. Det handlar bland annat om masspsykos och om hur rena tillfälligheter kan få alldeles för stor betydelse. Om att fattigdom alltför ofta är roten till det onda och hur jakten på pengar och på någon sorts ställning bland klasskamrater kan orsaka stor skada.
Gillian Flynn har än så länge nått störst berömmelse hos den kräsna bokbloggarmaffian, men förtjänar ännu större spridning än så. Läs Helena Dahlgrens utförliga blogginlägg här (hon länkar själv till andra mycket läsvärda dito).
Läs, bara läs! Ni kommer inte att ångra er, jag lovar och svär!
/Bia