Efter att ha kastat en snabb titt på senaste årens film-, teveserie- och bokutgivning är det bara att konstatera: aldrig har häxor, vampyrer och parallellvärldar varit så folkliga som nu! Extra spännande blir det när det dyker upp svenska bidrag som till exempel John Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in – boken som satte stockholmsförorten Blackeberg på kartan på ett minst överraskande sätt.

I boken Cirkeln förflyttar vi oss dock från storstad till glesbygd. Till Engelsfors, en (fiktiv) ort i Bergslagen där hopplösheten och tristessen ökat i samma takt som avbefolkningen.  Där bor sex gymnasieungdomar som inte har så mycket gemensamt utöver att de går i samma skola. Och så var det den lilla detaljen att de måste rädda världen från undergång innan de hinner ta kål på varandra med tonårstjafs. Till sin hjälp har de två vuxna ledsagare, som båda två som ger upphov till en del frågetecken (som om vuxna inte var mysko nog), och en arsenal av magiska krafter (turligt nog).

Boken är underbart lättläst men ändå välskriven. Sidorna flyger fram och man kastas tillbaka till hur det var att gå i gymnasiet. Gymnasiet är för övrigt en väldigt märklig tid: man inser att det faktiskt finns ett liv efter trean, men eftersom man är så skolinstitutionaliserad har man svårt att föreställa sig hur det egentligen kommer se ut. I den skolmiljön träffar vi också de näst intill arkaiska persontyperna som finns i alla skolor oavsett bostadsort eller tidpunkt i historien – de populära, jasägarna, mobboffren och pluggisarna.

Handlar om ungdomar på gymnasiet, lättläst – aha, det är en ungdomsbok? Jag svarar nej på frågan. Det är en bok som kan läsas oavsett ålderskategori (eller ja, en och annan kall kår kröp över ryggen på mig, så historien kanske inte lämpar sig för allt för unga) – så länge man uppskattar en välskriven historia om relationer mellan människor och kampen mellan gott och ont.

Vi har bloggat om Cirkeln tidigare. 

Lästips: Fler tips om kampen mellan gott och ont är Hungerspelstrilogin av Suzanne Collins, som också har filmatiserats. Cirkeln ska förresten också filmas. Andra bra teveserier med ungdomar i huvudrollerna är vampyrserien Buffy och vampyrerna och Veronica Mars, en deckarserie som utspelar sig i high schoolmiljö.

/Emma

August Strindberg hyllas hela 2012 eftersom det är hundra år sedan han dog och nyutgivna En dåres försvarstal är lämpligt nog utsedd till årets ”Stockholm läser”. Strindberg är inte alltid så lättillgänglig men Olof Lagercrantz skingrar dimmorna i den utmärkta biografin August Strindberg - och inspirerar dessutom till mer läsning.

Nils Schwartz i Expressen har utsett årets bästa bok om Raoul Wallenberg och det är Alex Kershaws Raoul Wallenbergs sista dagar. I original heter den To save a people och finns hos oss i engelsk pocket.

Tiger, tiger, denna kontroversiella och välskrivna bok av pedofiloffret Margaux Fragoso, släpps nu inbunden på svenska. Vi har den förstås i engelsk pocket.

Årets mottagare av Olof Palme-priset är Lydia Cacho, Jag låter mig inte skrämmas, och Roberto Saviano, Gomorra. Dessa mycket modiga journalister lever, trots stor internationell uppmärksamhet och diverse utmärkelser, under dödshot i sina respektive länder.

Bioaktuella böcker:

Official and confidential: The secret life of J. Edgar Hoover av Anthony Summers ligger till grund för filmen med Leonardo DiCaprio som nu gått upp på biograferna.

Vi måste prata om Kevin av Lionel Shriver har snart biopremiär i Sverige. Boken man aldrig glömmer kallar jag den för och kan inte för mitt liv sluta tipsa om den.

Woman in black av Susan Hill är enligt säkra källor (en pocketshoppare med mycket trovärdig smak) en riktig höjdare. ”Underbart brittisk” var omdömet om jag inte missminner mig.

Och slutligen fick filmen som bygger på Marianne Fredrikssons Simon och ekarna hela 13 omdiskuterade Guldbagge-nomineringar. Och du vet väl att man alltid ska läsa boken innan man ser filmen? Har du redan sett filmen gäller förstås det omvända.

/Bia

Vi är sådana globetrotters att du numera hittar oss i Sverige, Finland och Tyskland. Då är det inte heller mer än rättvist att det märks i vår nya anteckningsbokskollektion också. Resultatet? En kollektion med tre formgivare från tre länder och med tre vitt skilda formspråk.

Gillar du anteckningsböcker med enkla, klara motiv och mycket färg? Då kanske Andreas Samuelssons anteckningsböcker kan vara något för dig. Inspirationen kommer från japanska arkadspel, jazz och simning bland annat.

Anteckningsbok Typewriter, Pencil och Stamp collection

Eller är ljusa och mjuka pastellfärgade mönster mer din melodi? Gisela Goppel hämtar ofta inspirationen till sina motiv från naturen. Att titta på hennes anteckningsböcker är nästan som att titta på olika saker i en förstoringsapparat eller ett kalejdoskop. Ich liebe!

Anteckningsbok Blooming circles, In the meadow och Stardust

Piia Seppäläs färgglada, geometriska mönster utgör en glad stilkrock. Det är både stramt och brokigt på samma gång och flörtar hejdlöst med både Art deco och 80-talsestetiken (som i och för sig influerades av den förra). Själv säger Piia att hon influerats av det förra presidentvalet, därav motivnamn som ”The election day”. Helrätt med tanke på söndagens kommande presidentval i Finland.

Anteckningsbok Labyrinth, The election day och The rhythm

Anteckningsböckerna finns till försäljning på webben och i våra butiker nu. Dessutom innehåller kollektionen också finfina grattiskort och magnetbokmärken (finns i butik nu, kommer strax upp i webshopen). Anteckningsböckerna kostar 29:-/styck och magnetbokmärke och grattiskort får du för 19:-/styck.

Vilken anteckningsbok är din favorit?

/Emma

I gårdagens DN skrev pseudonymen Kim Kolliander (aktuell med romanen Tivoli, ännu ej i pocket) om sin anledning att skriva under pseudonym. Det var ”svår scenskräck” och en ovilja ”att bli igenkänd som något annat än en människa” som låg bakom i det här fallet, dvs en person som inte söker offentlighetens ljus. Tycker jag är helt i sin ordning och ser ingen anledning att misstänkliggöra någon som väljer att skriva under pseudonym. Säkert finns enstaka fall där man snarast vill få största möjliga uppmärksamhet och dra igång en hype, men oftast tror jag man väljer pseudonym för att man av olika anledningar inte vill gå ut med sitt riktiga namn.

Ta Hans Koppel som exempel. Om barnboksförfattaren Petter Lidbäck skrivit en roman är jag övertygad om att läsningen färgats av vetskapen att han brukar skriva för barn. Undrar om den hade recenserats? Jag hade förmodligen inte läst den alls. Nu läste jag samtliga romaner av honom: Vi i villa, Medicinen och Kungens födelsedag. Tyckte mycket om dem och var minst sagt aktiv i att gissa vem som låg bakom pseudonymen (gissade på bland andra Alex Schulman eller Fredrik Virtanen, eller på någon copywriter).

I fallet Hans Koppel gjorde förlaget till slut en grej av att avslöja pseudonymen, och då hade den ju redan fyllt sitt syfte, som jag alltså gissar var att slippa bli bedömd som barnboksförfattaren som försöker sig på att skriva vuxenroman. Att han nu skrivit spänningsromanen Kommer aldrig mer igen under samma pseudonym gör ju att hans vuxen- och barnböcker hålls isär på ett bra vis.

Eller Lars Kepler. Minns inte hur jag hörde talas om denne Lars Kepler första gången, men fick Hypnotisören direkt av förlaget som en packe lösa blad och var redan då såpass nyfiken att jag började läsa bums. Bar omkring den i en plastkasse, blandade ihop lösbladen och trasslade in mig alldeles, så läsningen tog därför oväntat lång tid. Varje morgon jag klev in på kontoret utgöt jag mig dock över hur bra språket var. Rakt och skönt, nästan krispigt i sin klarhet. Gissade förstås hejvilt och trodde från första stund på en redan etablerad författare. Första dagen gissade jag på en kvinna, nästa dag på en man, tredje dagen var jag inne på att den kunde vara skriven av en kvinna och en man. Bra va?

När Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril avslöjades ligga bakom pseudonymen blev jag själaglad eftersom jag älskade hennes debutroman, Stjärneborg. Det liksom organiska språket. Och miljöerna! Jag jublade men massmedialt blev det en hel del ilska, framförallt i kommentarerna till artiklar i ämnet. Minns att många surnade till för att det inte var Camilla Läckberg och Martin Melin som låg bakom pseudonymen (vilket är lite intressant eftersom de ju också är ett par och man för övrigt enbart gissade på enskilda författare), andras ilska verkade bero på att de trodde att det bara var för att skapa intresse man valt att skriva under pseudonym.

Själva säger Ahndorils att det var det gemensamma intresset för thrillergenren som fick dem att testa om de kunde skriva en deckare tillsammans och jag gläds med dem att fick till en sådan succé. Ser fram emot att de, var och en för sig, ska hinna skriva fler romaner, men även fler deckare i samarbete.

Andra fina författare som också skrivit böcker under pseudonym: Göran Tunström, Joyce Carol Oates, Viktoria Benediktsson, Jan Arnald, systrarna Brontë och Ruth Rendell.

/Bia

Vid en genomgång av vad jag läst under året märkte jag att framförallt vår klassikerkväll i Götgatsbutiken i våras påverkade min läsning. Jag läste klassiker som en besatt för att med gott självförtroende kunna tipsa och dricka lindblomste och äta madeleinekakor (inte för att jag läst just Proust, men har ju ändå fattat grejen).

Klassiker

Brighton Rock av Graham Greene. En psykologiskt inträngande studie om fattigdom och revanschlystnad hos de som saknar hopp om ett bättre liv. Fruktansvärt bra.

Dödssynden / To kill a mockingbird av Harper Lee blev en mycket stor favorit hos mig. Och tydligen är det den bok som ges bort oftast i hela världen, dvs den perfekta presenten.

En dåres försvarstal av August Strindberg är vad den heter. Strindberg spyr galla över sin fru (Siri von Essen) över tribader och över kvinnosläktet i största allmänhet. Intressant och ibland spritt språngande galet. Kommer i nytryck i början av nästa år.

Farväl till Berlin av Christopher Isherwood ligger till grund för musikalen Cabaret. Utspelas i Berlin under mellankrigstid och handlar bland annat om Isherwoods förhållande med nattklubbssångerskan Sally Bowles (som förresten påminde mig om förhållandet mellan huvudpersonerna i Truman Capotes Breakfast at Tiffanys). De lever livet samtidigt som nazismen får ökat inflytande med allt vad det innebär.

Walden av Henry David Thoreau  är en naturromantisk, lyrisk, civilisationskritisk och filosofisk bok om mannen som flyttar ut i skogen och som störs av den framväxande järnvägens muller. Räknas som en av de hundra bästa faktaböckerna genom tiderna.

Sist men inte minst två klassiker jag tidigare bloggat om: Oskuldens tid av Edith Wharton och Roman med kokain av M. Agejev.

Fakta

Säg ifrån! av Stéphane Hessel. Jag är väldigt glad att den här boken av en 94-årig debutant säljer så bra och hoppas att den påverkar massor av människor till att bli indignerade och att agera då det behövs.

Guldsot. Berättelsen om Röda Korset-bedragaren Johan af Donner av Bengt Hermele för att den så tydligt visar fenomen jag tror många reagerat över. Dels att vissa män med makt kan missköta sig om och om igen och ändå inte ha några svårigheter att få nya jobb, dels att de som slutligen avslöjade af Donner var ett antal kvinnor, som inte låtit sig bländas av charm och adelstitel. Kommer i pocket nästa år.

Avig Maria av Mia Skäringer för att hon är en riktig människa; oförställd, kämpande och livsmodsingjutande som få. Som en mörkare men minst lika bra fortsättning på Dyngkåt och hur helig som helst.

Fint folk. Samtal med Sverigedemokratiska väljare av Linnea Nilsson och Emil Schön finns inte i pocket så den lånade jag på bibliotek. Den här viktiga boken borde läsas av samtliga folkvalda! Stäng inte ute Sverigedemokraterna och de som röstar på dem utan bemöt dem med fakta. Viktig, viktig!

Landet utanför av Kristina Mattsson som jag blev lite deppig av. Utgångspunkten var att det för första gången i världshistorien bor fler människor i städerna än på landet. Små samhällen kommer att dö ut. Det jag deppade ihop mest över är att fler och fler verkligen inte vill bo på landet om de ställs inför ett val. Dock många intressanta iakttagelser från mindre orter (Sunne och Filipstad) där den första klarar sig riktigt bra och den andra saknar tro på framtiden.

Och slutligen Tiger, tiger av Margaux Fragoso som kommer på svenska nästa år och som jag redan bloggat om.

/Bia