1967 far Ryszard Kapuscinski, en av våra samtids mest hyllade utrikesreportrar, genom södra Sovjetunionen och möter en kokande, mångtydig värld med värdiga och stolta människor, trots den totalitära statens förtryck och hårda kontroll. Våren 1989 gör han om sin resa, men den här gången tar han sig kors och tvärs över hela Sovjetimperiet och tillryggalägger 6 000 mil. Under samma tidsperiod har imperiet hunnit braka samman, de etniska motsättningarna tilltagit och samhället har på alla nivåer gjort såväl ekonomisk och moralisk bankrutt. Kapuscinski berättar om sina resor i Imperiet (1993).

När Kapuscinski skulle göra sin första resa till Afrika var han full av upprörda känslor och visste ingenting om morgondagen. Året var 1959, och ett nytt Afrika höll på att födas. Han kom senare att tillbringa en längre tid i denna för honom helt nya värld. Kapuscinskis liv som utrikeskorrespondent är emellertid inte begränsat till Afrika: under en period vistas han i Sydamerika och blir vittne till "Fotbollskriget" mellan El Salvador och Honduras: ett krig som utlöstes av två landskamper i fotboll, varade i etthundra timmar, krävde sextusen människoliv (minst dubbelt så många sårades) och ställde cirka femtiotusen människor utan hus och åkrar. Fotbollskriget (1998) innehåller ett urval av Kapuscinskis reportage från oroshärdar runt om i världen, från inbördeskrig, förtryck och frihetskamp i länder som Ghana, Kongo, Moçambique, Nigeria, Dahomey, Etiopien, Sydafrika...

I Ebenholts har Kapuscinskis 40 år som korrespondent i Afrika utmynnat i en serie essäer. I tjugonio kapitel läser vi om dramatiska händelser och stillastående händelselöshet, om Idi Amin och om Rwanda, om vattnet, nomadlivet. Allt bygger på Kapuscinskis egen närvaro, hans blick och hans (vita) skinn. Samt på hans beläsenhet. Han möter personer med utseende och namn: den ordlöse lastbilschauffören Samil, som han är nära döden med, den voluminösa handlerskan madame Diouf, som han trängs med på tåget mellan Dakar och Bamako, med flera. Inte sällan är han sjuk, ligger utslagen i tropiska åkommor och farsoter på en sorts stillastående, dallrande botten. Sedan beger han sig iväg igen, på resa.
Och som vanligt ställer han frågor till sig själv och läsaren. Som den här: "Hur ska man skildra djungelns mörka, gröna, kvava inre?"